Jag läser en annan mycket rolig blogg,

http://nobimbosallowed.bloggplatsen.se/ och jag kunde inte låta bli att inspireras till detta inlägg!

Om det här med att hälsa på folk man inte känner, jag är sån av naturen som vinkar till de mest okända och flinar upp mig som om jag hade betalt för det, det är för bedrövligt!

Personen i fråga kan vara min värsta fiende, mördare, politiker you name it, och jag hejjar glatt tillbaka, hur kan det vara så?

En inbyggd reflex är att ta emot sig när man ramlar, inte hälsa på folk man aldrig sett!

Om man sitter på en buss och nån vinkar, varför antar man då att det är till en själv, och när man dessutom inte känner igen vinkarens nuna för fem öre?

Man vinkar tillbaka som en idiot för att sen upptäcka att man ÄR en idiot, och att vinkaren hälsar på den som sitter bakom.

Eller när nån tutar, då slänger man upp näven per automatik och samma sak när någon man möter säger hej, inte tiger man då heller.

Det konstiga är att vi svenskar, som annars är så reserverade och skeptiska, vi som inte vill behöva möta nån i trappen, eller åka hiss med andra, eller sitta i samma väntrum för den delen, vi hejar på helt okänt folk om dom börjar??!!

(se tidigare inlägg "en arslebredd" om du missat det)

Ett tag föll jag för busvisslingar/snyggvissling också, tills jag insåg att jag inte är snyggast på stan och att det är jävligt pinsamt att vända sig om till en sån vissling när det gäller puman som går framför och inte en själv!

Jag är även en sån som kan vara asförbannad på försäkringskassan, ringa med humöret i högsta hugg och så möts jag av en sockerlen röst och är helt av väpnad, direkt!! Då kan jag inte fortsätta vara förbannad, utan blir lika sockersöt själv, jädra trams!

Men tillbaka till det här otäcka med att vinka till folk, vart kommer syndromet ifrån? Vad är det med en vink eller ett hej som triggar igång trevligheten hos folk?

Precis som när man ser nån man är bekant med/känner igen lite lätt men vet att det är ett pucko, som man bara avskyr, man vill inte att dom ska se en och tänker "faaan se mig inte, se mig inte", och sen hejjar man glatt ändå och slänger dit ett leende...Why oh why??

Det finns till och med en facebook grupp för detta syndrom!

Så nu har jag bestämt mig, I will fight the kindness, jag ska hädanefter försöka lära in att lipa på reflex istället för att le och säga hej..Antar att uppföljning kommer...Eller ett blåöga, vi får se...Jag gör det för mänskligheten..Häng med!