När man blivit såhär gammal som jag, så börjar allt falla på plats, man fattar vem man är, vilka man bör ha i sin omkrets och vilka som är riktiga vänner.

Detta gäller givetvis inte alla och tur är väl det annars skulle inte JAG ha några vänner! ;)

Det fina med att veta vem man är, är att man också, i de flesta fall, vet vad man vill!

Jag, som ett lysande bra exempel på "i de flesta fall", vet massor om mig själv men jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor.

Det jag däremot verkligen vill påpeka är att det är skillnad på självkänsla och självförtroende, alltså att man verkligen kan tycka om sig själv och det sättet man blev funtad på, men man kanske inte törs göra saker som man har kasst självförtroende över t.ex att sjunga inför publik, trots att man kanske inte suger stenhårt på det, därför att man är rädd för att göra bort sig, man tror att man inte kan, och har nån nångång beivrat sin egen dåliga självkänsla och hoppat på en med detta så kan det vara riktigt tungt!

Det är där vi alla andra kommer in i bild, man blir påverkad av andras åsikter, man kan absolut skita i andras åsikter med (belive me!), men andras uppskattning och fina ord taggar en, precis som glåpord sänker en och vill du vara ansvarig över att ha sabbat nån annans självkänsla/förtroende? Skulle inte tro det va? 

Det skulle kunna funka ganska bra, om folk valde att låta andra lyckas och må bra, istället för att tycka synd om sig själv och dra ner dom i samma träsk man själv trampar lera i.

Jag vill också vara lika bra som andra på vissa saker, men det är ju inte deras fel att jag inte lyckas på samma sätt eller har deras talang/ förmåga, och de förtjänar sitt beröm för det!

Summan av kardemumman kan alltså vara att efter ett tag med sjyssta människor runt sig vågar man, man törs tillåta sig själv att vara bra eller dålig, att vara den man är, ha en bra självkänsla/förtroende och man vågar till och med göra bort sig utan att det är en nära döden upplevelse!

En liten inflik till alla unga och äldre tonåringar som jag vet battlar med det här riktigt ordentligt, det kommer en dag då man förstår allt bättre, självkänslan blir bättre om du vill och tror på dig själv, Det kommer alltid finnas folk som beter sig som idioter, det är deras förlust men det känns kanske inte lika tufft, livet tar inte slut i morgon för att den där killen/tjejen inte ringde, eller för att man inte har adidas skor!

Själv är jag så gammal att adidas, puma och nike innebär träningskläder och inte hippast på skolan. Det vill också säga att det känns som ett träningspass att flanera inne på Stadium och Intersport, helt slut när jag kommer ut därifrån, kanske till och med en gnutta träningsvärk!

Så kom ihåg nu, dagens moralkaka: "Man får vara som man är, när man inte vart som man skulle!" för man inser det när man har bra självkänsla, jag är jag och vem fan orkar vara nån annan, det har ju dom fullt sjå med själva! Ooooh va klyschigt, men däremot jävligt sant!