Nu pratar vi inte rynkor, framfall, grått hår och skägg på hakan, men det känns ju inte så där vidare värst långt borta faktiskt.

Efter ett par nätter nere i parken i byn, på onyktert vis, vaknar jag nämligen upp lördag morgon och hade precis fyllt 75 år...

Stel som ett bordsben, med snustorr trut och grus i ögonen (eller alternativt kanske gråstarr) klev jag upp, halvt medvetslös, vid lunch och insåg att jag inte bara störde mig på min nya ålder, men jag insåg också att nåt är fel, när man efter en tvådagars får lov att gunga sig ur sängen och stödja sig på saker för att ta sig ur sovrummet.

Nu förtiden hatar jag också att sova bort hela dagen, det skvallrar såklart en del om att man närmar sig 80 strecket i en väldans fart.

Som ungdom kunde jag tycka det var lite halvdrygt när man vaknade lagom till bolibompa, men ett axelryck och en panpizza senare så var det problemet löst.
Trots att jag är en sann nattuggla och tror att "morgonstund har guld i mun" är påhittat av nån i samma kaliber som författaren till Alice i underlandet (dvs.inte vid sina sinnens fulla bruk) så kan jag inte låta bli att tycka att kl.10 är en magisk gräns, man ska varken behöva vakna före eller efter.

När barnen var små var man vaken och sov ungefär lika mycket nattetid som dagtid. Men sitta uppe kl.5 med Dora som enda talande sällskapet var fan inte kul heller.

Hur som haver fortsatte jag min lördagmorgon med att skopa kaffe och satt med mina åderbråck, liktornar och ryggskott och undrade vad jag gjort för att förtjäna detta?    

Ja förutom att den enda alkoholfria dryck jag tillfört de senaste två dagarna har varit groggvirke, och gud säkerligen vill straffa mig för det.  Jag tänker kanske inte beklaga mig så överdrivet mycket mer, jag var ju inte bakis, men att vakna upp och helt plötsligt ha blivit snuvad på 10 års pension, det är fanimej inte ok!